stylethemusic

Läste alltihop, och jag är ledsen. Ledsen för att jag inte tänkt, för att jag låtit allt gå, för att jag skitit i allt som egentligen är viktigt och låtit timmarna gå, timmar som blivit till dagar, som blivit till månader. Skolan har tagit över mig, låtit mig bli en slags skepnad som ljuger upp i ansiktet på alla och säger att "jag mår bra nu", att allt är bra, att allt löser sig en dag, att jag faktiskt inte är lika stressad som innan.. Skitsnack. Allt är en enda stor jävla lögn. Jag ser vad som händer, jag vet om det, men jag gör ingenting åt det.
Jag tror att om jag nämner någonting som gör dig glad, då är allting lugnt igen. Då kan jag känna en smula hopp för att allt kan bli normalt igen. Det blir det ju inte, men jag orkar inte. Jag har ingen lust till att försöka, jag har förlorat min muchness. Hattmannen, vart tog du vägen? Cp-kanin? ... Alice?
Allt har blivit till en fejkad värld.
Tecknad, animerad, fejkad.

Jag tror att mina känslor kan täckas över av musik från mina favoritspel. Jag tror att om jag sätter mig och spelar så löser sig alla problem. Fan heller. Spelen tar över mig, får mig att släppa allt annat som faktiskt betyder något och jag märker att.. Jag lyssnar inte. Jag stänger av helt, och tänker på Sora, Riku, Kairi, alla.
När folk säger saker, nickar jag och låtsas att jag är intresserad. Va fan? Jag LÅTSAS nu för tiden. Det är inte likt mig, jag brukar ta vara på de saker folk säger mig, innan sa ingen något till mig. Men det är just det, jag har blivit VAN vid tanken av att folk pratar, delar med sig, tror att jag håller med dem.
Jag håller med dem, jag lyssnar, men jag orkar inte svara dem. Jag orkar inte argumentera, förklara, konversera. Jag är tyst. Jag sitter i hörn och hoppas ibland att jag ska bara få en smäll i ansiktet av den jag älskar mest av alla. Att hon ska få mig att vakna.

Igår läste jag om en artikel. En tjej hade lärt sig att numera skratta från hjärtat. Hjärtat? Hur fan känns det att 'skratta från hjärtat'? Då insåg jag att jag inte gjort det på två år. Jag skrattar, visst, men inte åt rätta saker längre. Vi har mist våra gemensamma intressen, jag och min bästa vän. Fan, klaga mer Sofie. Men, tänk om det inte är ständigt klagande? Tänk om det är sanning som måste få falla ner framför en? Det intresset som finns kvar är det som vi aldrig gjorde innan. Spelar.

Det är kul, visst är det, och jag har en kärlek för spelen, men det är inte som förr. Klart att det aldrig blir som förr. Laleh – Some Die Young